Jag vet inte vad det är med mig. Vad kan man nu lida av när man egentligen har allt man behöver och lite till, otacksamhet kanske.
Jag har funderat på allt i livet här i kväll, ifrågasatt, kritiserat och haft mig. Inte så positivt med andra ord. Jag vet inte vart min tidigare så positiva inställning till tillvaron har försvunnit. Nu när jag behöver den som allra, allra mest.
Orättvist är ett ord som ofta återkommer i mina tankar. Samtidigt som jag är ledsen över det jag upplever orättvist i mitt liv känner jag mig egoistisk, vad har jag för rätt att uppleva orättvisa?
Jag som har det så bra.
Jag har lovat mig själv att bita ihop och fixa det här nu, jag måste det. Men motivationen drar ständigt allt till sin spets, jag får verkligen kämpa varje timme, kriga mig fram som en annan idiot. Kriget mot sig själv är det tuffaste av dom alla enligt mig.
Jag kan inte dela med mig så mycket av mina funderingar, det är den delen av livet som jag väljer att behålla för mig själv och dela med de som står mig närmast.
Men en sak som jag ifrågasatt i kväll var den här bloggens existens. Jag har inte skrivleda, jag har inte motivationsbrist, jag har inte brist på bloggämnen och min vardag är sådan att den bra går att plocka valda delar ur och dela med er. Jag har åsikter som jag gärna skulle dela och jag lider inte av "scenskräck". Men ändå är det något som stundvis känns riktigt skitigt med det här. Jag vet nog innerst inne vad det är, och bara det gör att jag så fort jag tänkt tanken på att inte blogga mer torkar snoret och fortsätter framåt. Var och en är sin egen lyckas smed, jag hatar att skylla misslyckanden på andra, men ibland tror jag att man måste få göra det, min självkänsla och framför allt mitt självförtroende gör det möjligt. Jag vet att jag har rätt. Jag bara vet det.
Jag hoppas att detta bara är en tillfällig svacka och att min salighet återvänder snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar