Nå nu!

Nu har jag städat, tränat och varit ledsen färdigt för i dag.
Resten av kvällen tänker jag bara sitta i soffan och göra ingenting, för det är jag så värd.

Trött, för ovanlighetens skull

Jag är trött, supertrött. Jag har så mycket jag borde göra, men jag kommer mig inte för att göra någonting. Jag borde städa, tvätta, vattna utomhus, äta, skriva stipendiemotivering och mycket annat, men jag har inte lust. Jag känner mig både trött och ledsen, egentligen kanske mest ledsen. Tröttheten kan man ju göra något åt och det tänker jag minsann göra i morgon och på söndagen, men ledsenheten botar man inte så lätt. Jag som trodde att det skulle räcka med ledsamheter en lång tid framöver nu, så fel man kan ha. 

Nu ska ja slut jalm å böri på, inget blir bättre av att man gnäller, men ibland är det skönt. 

Skamdöden och nattpasset

Jag kom just hem från jobbet, ett 16 timmars pass. Det var ingen som ringde och tvingade hem mig i dag, då gick det så här. Jag lämnade Marcus åt sitt öde med printern och alla utskrifter. 

Men, jag fick mycket gjort i kväll och hoppas att morgondagen inte blir lika lång som de här två senaste dagarna varit. 

Det är nämligen mycket som förfaller nu. Både hem och människa. Jag borde städa, tvätta kläder, springa, träna, borsta håret och framför allt sova. Jag känner mig varken trött eller hungrig, men jag trivs i alla fall inte i mitt stökiga hem. Skulle någon komma in nu så skulle jag på riktigt dö skamdöden. 

Det har varit en innehållsrik dag, snudd på omtumlande på många sätt. Mycket att ta in, begrunda och förstå. Än en gång slog det mig, var är rättvisan i världen? Det slog mig hur lite vi egentligen vet om framtiden och hur mycket vi gnäller över nuet. Tänk om man bara kunde vara tacksam för det man har och sluta sträva efter det man kanske aldrig ens kan få. Det är lätt som en plätt att säga, men att efterleva en helt annan sak. 

Nu ska jag tvinga mig i säng, komma ihåg att jag ska ha med en tom vinflaska i morgon, försöka sova och sluta fundera på livets orättvisor och elände. Jag ska tänka på allt som är bra i mitt liv och fokusera på det. Det som är dåligt är det ju dessutom bara att försöka glömma och sluta ödsla energi på. 

Lite till...

Det tar aldrig slut det här. Men snart måste jag ge mig. Det är en dag i morgon också.

Hälsovårdsmyndigheterna nästa?

 Innetemperaturen visar 32,4 grader här i lärarrrummet. Det är olidligt varmt.

 

 

Vi jobbar vidare och tröstäter godis. Marcus är på uppköp som bäst. Det ni ser på bilden köptes på eftermiddagen och är ett minne blott.


Nu är pausen slut. Tillbaka till ämbetet.

I helgen

 Strålande vackert sommarväder på havet. Jag for ut i bara klänning och frös inte ett endaste dugg. Händer ju knappt mitt i sommaren ens.

                         

                           Pastasallad, vin, bröd, godis, chips, choklad. Allt i en salig blanding.

Monika tyckte att några träd borde fällas för havsutsiktens skull. Det får bli nästa helgs projekt.

                       
                              Mitt i natten bilden. Månen var mycket större och finare i verkligheten.

                                                          Kvällsmys framför brasan.

Vi stekte plättar och jag utnämnde mig till plättkung. Så bra på att steka plättar är jag.

                                      Något blåsigare hemfärd.

Men oj vilken fin helg vi hade. Toppen väder och trevligt sällskap. Precis som det ska vara på villan. Jag ska sluta envisas med att jag klarar mig själv. Hur roligt är det nu att sitta ensam på villan egentligen? Inte så värst.

Värmeböljan

Vilken underbar värme vi har ute, synd bara att man inte hinner njuta av den. Det är fortfarande mycket jobb kvar med vitsord, städning och allmänt i ordning ställande. Men, det närmar sig slutet, det är två dagars nedräkning kvar.

En död blomma

Den här liknelsen fnissade jag lite åt alldeles just.

12 h senare...

Efter 12 timmar sitter jag fortfarande här, jag vet inte hur många olika ställen jag har suttit på, i klassen, vid skrivbordet, i korridoren, vid kaffebordet och nu vid skrivbordet igen... det är varmt och jag är hungrig, ja det är nästan lite synd om mig, men lite till tänker jag kämpa. Det är mindre att göra i morgon då...

Nu tror jag att det är dags för kaffepaus igen, för jag har fått chokladbollar.
Tack snälla Marika och Lena!

Kaffepaus

Jag är fortfarande kvar på jobbet. Jag kom hit halv 7 och lär väl vara kvar här i många timmar ännu. Tänk att allt tar så mycket längre tid än man tror. Det är dessutom olidligt varmt här i lärarrummet.  Men målet är att bli klar med allt före lördagen, eventuellt sitter jag en stund på lördag eftermiddag också men efter det ska det vara sommarlov har jag bestämt.

På ett sätt är det skönt att ha annat att greja med. De ledsamma tankarna hålls lite på avstånd då. Konstigt nog känner jag mig ändå inte så ledsen som jag har anledning att vara, kanske jag inte har förstått, eller ens velat förstå.

Ett ögonblick ur en evighet

Jag ska berätta en historia om en låt för er. Den här låten skickade Jenny till mig för 2½ år sen. Jag lyssnade på den säkert 10 gånger på raken, om och om igen. Tårarna rann precis hela tiden. Jag plågade mig själv med den här låten under en lång tid, jag lyssnade på den om och om igen. Jag hade den som avslappningsmusik på vattengympan, jag lyssnade på den när jag sprang och varje gång började jag gråta. På riktigt, varje gång. 

Jag testade mig själv för att se om jag kunde lyssna på låten utan att bli ledsen. Jag visste att när jag kunde lyssna på den utan att gråta hade jag sörjt färdigt. Den dagen kom aldrig och till slut gav jag upp. Jag slutade lyssna på den, för jag slutade ju aldrig bli ledsen. 

En dag förra veckan bytte jag musik på min mp3-spelare, jag hade utan att jag visste om det råkat få med den här låten. Den började spela mitt i allt, min första reaktion vara att först hoppa över den, jag ville inte lyssna på den. Det kändes konstigt i hela kroppen, jag blev stel och underlig. Men jag lyssnade på den, jag sprang och lyssnade och grät inte en endaste tår. När musiken tystnade log jag för mig själv, jag kände mig inte det minsta ledsen. Trots min reaktion i början så kändes det så väldigt bra att äntligen lyssna och le.

Jag vet nog att det skulle ha hänt tidigare också, men jag har nästan haft bort låten glömd och inte lyssnat på den på säkert ett år. Nu kunde jag på riktigt sätta punkt för allt som varit. Jag har gjort det tidigare också, men nu kändes det definitivt.

Men jämmer vad fånigt tänker säkert en del. Jag kan också tycka att det är fånigt, men alla har vi våra fånigheter och det är väl det som gör oss charmiga och unika.
Jag har många fånigheter för mig, bland annat så far jag till fammos grav när jag är riktigt, riktigt ledsen. Annars också så klart, men speciellt då. Det ger trygghet och jag känner att hon ger mig stöd. Fast jag egentligen vet att hon är död och när man är död så är man död och då är det svart (hennes egna ord).
Jag kan inte dricka sista skvätten kaffe ur en kaffekopp, det måste alltid lämna lite. Jag kan inte ha korven ovanpå osten på smörgåsen för jag tycker att korv ser så äckligt ut, men jag äter gärna korv, hur går det ihop? Jag måste gå på höger sida, alltså "ytterst" om jag går eller springer med någon. Jag tankar inte (sällan) bilen före det visar att det är 10 km kvar, en liten sport jag har.


Det var kvällens utsvävning.
Hur är det annars då undrar ni säkert.
Jo tack, jag är trött och obalanserad men känner mig ändå klarare i tankarna än på länge.
Och som om det inte var tillräckligt med kaos i vardagen så är det megakaos på jobbet. Sista vecka i maj är ingen latmanstid för en lärare. Det blir både 12 och 15 timmars arbetsdagar resten av den här veckan. Skönt på sitt sätt.

Löpare emellan

Jag var ute på en helvetisk springrunda i dag. Det var varmt, jag var trött, benen var trötta (tredje långpass dagen i rad nu) med cirka två kilometer kvar ser jag en annan löpare komma mot. Jag noterar snabbt att den mötande löparen är Hasse som jag lärde känna i fjol då vi sprang i samma lag i Korsholmsstafetten. 

Det ögonblick när vi möttes var så fint att jag blev nästan tårögd. 

Vi utbytte en blick som sa "heje va nåo tungt he", Hasse skakade på huvudet och jag gjorde tummen upp.

 Vi stannade aldrig av, vi yttrade aldrig några ord eller läten. Vi passerade på några sekunder men ändå hann jag känna en otrolig värme och energi. Just då var det bara vi två som förstod varandra. Det var ett vackert ögonblick.

Fylld av ny energi sprang jag hem. 

Tänk att något så fjuttigt förtjänar ett eget blogginlägg. Ibland är det det lilla i det stora som gör det. 

Lyxfrukost

Jag bytte ut min vanliga tråkiga frukostgröt mot mannagrynsgröt i och med att det nu är lördag i dag. Vanligtvis äter jag inte gröt på helger men i dag var ett undantag. 

Jag känner mig piggare i dag. Det gick lätt att somna i går kväll trots att jag redan sovit 5 timmar före jag egentligen skulle sova. Till min förvåning sov jag hela natten och vaknade 6.15. Det måste väl vara godkänt. 

Jag är egentligen inte på humör och jag har egentligen inte lust, men jag vet att om jag inte gör något åt det så   mår jag bara ännu sämre av det i slutändan, så nu ska jag ta tag i några av helgens MÅSTEN. 

Jag tror att jag börjar med det som kräver minst tankeverksamhet, nämligen att städa huset. Jag brukar få energi av att städa så mycket kan gå av bara farten sen efteråt. Det återstår att se.




Som en parentes kan jag tillägga att "våra" flickor vann 600mx600mx400m för små grundskolor åk 1-6 i årets upplaga av Stafettkarnevalen. Superroligt. 

Sömnen

Jag förstår inte, nu har jag sovit hela kvällen och är fortfarande trött.  

Vad är det som gör mig så trött? Jag tror på en kombination av värme, mycket på jobbet, en vecka med dåliga nätter, mycket att fundera på och hel enkelt en under lång tid ihopsamlad trötthet som måste botas nu. Jag känner mig inte stressad över det. Jag har inga problem med att somna för tillfället så jag passar på och sover så fort tillfälle ges. Nog ska det reda upp sig det här också, som allt annat. 

Jag vet inte när jag blev en sån här grubblare. I dag har jag inte gjort annat än tänkt känns det som. Gårdagens och nattens diskussion har i alla fall gett mig nya perspektiv i mina funderingar. 

Det känns som att jag bloggar mycket tråkigheter nu. Det är lite ledsamt för tillfället och det är bara så att ens humör avspeglar sig i valet av bloggämnen.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att tråkigheterna snart tar slut och att allting ordnar sig på bästa sätt. 

Nu ska jag somna till Schulman show, i morgon ska jag vara pigg igen!

Risky business

Det blev sent i natt, men ändå är jag piggare än på länge. P var här och vi diskuterade livsviktigt och mindre viktigt i en salig blandning. Men det var inte tungt att stiga upp i morse trots att det blev en kort natt. 

Jag skulle för övrigt lätt kunna vänja mig vid det här vädret, det är underbart. 

Det slog mig än en gång när jag messade min privatchaufför hur lätt det är att ha att göras med en karl, messet löd "kommer du vanli tid?" och svaret "15 min seinan, ska via Motonet" kom, då startade jag utan minsta betänkligheter och utan telefon med iväg för att möta honom, två timmar och en kvart före han beräknades plocka upp mig. Det ska vara en karl till det tror jag, en karl eller Monika. Kvinnfolk (inklusive mig själv) är inte att lita på till 100% när det gäller att passa tider. Jag tycker själv att jag är bra på att komma i tid och hatar att vara försenad, men jag har svårt att hålla mig till en tidplan om det bara gäller mig själv. Lite riskabelt är det nog att springa över 20 km åt ett håll, om skjutsen mot förmodan inte skulle dyka upp. Vintertid brukar jag försöka ha telefonen med i jackfickan men nu när man inte har så många fickor så får den lämna hemma.

Självdisciplin

 Jag har fortfarande inte kommit mig iväg från jobbet. Jag har så fruktansvärt dålig självdisciplin vad gäller att arbeta hemifrån. Det finns som så mycket annat som lockar mera.

Nu ska jag ta mig i kragen och rätta de sista testerna, proven, förhören och allt annat som ska rättas. Det närmar sig alltför fort det där sommarlovet.

Den förbenade tröttheten

Jag ska sluta tjata om det här nu, men det är något helt sjukt som händer med mig. Jag orkar knappt hålla upp ögonen, jag är så trött. I morse fick jag släpa mig upp ur sängen klockan 7, jag borde egentligen ha stigit upp kl.5 för jag hade en massa att förbereda (som jag inte orkade göra i går kväll), men jag orkade inte. Jag var uppe klockan 6 men jag orkade ingenting så jag kröp ner under täcket och somnade om direkt, vaknade 15 minuter senare och ställde klockan på 7.

Den här dagen är dessutom evighetslång. Vi har vitsordspalaver nu efter jobbet, sen är det ett till möte och i kväll har förskolebarnen Fartsnigelgympa. Jag tror nästan att jag hämtar mat från Sale och bor på skolan resten av dagen. Nåja, kanske jag far hem till natten...

Av godhet mot mig själv

Jag somnade så fort jag lade mig ner, och sov sen i två timmar. Klockan 20 vaknade jag och kände stress över att kvällen varit och farit. Eftersom jag de senaste dagarna lovat att vara snällare mot mig själv så bestämde jag mig för att strunta i alla måste och så for jag till gymmet. I min värld är det att vara snäll mot sig själv, för andra kan det vara rent självplågeri. 

Att vara snäll mot sig själv handlar om vad som är bäst för just dig, vad du mår bra av. Jag vet att jag varit orättvis mot mig själv, jag har låtit mig behandlas orättvist bara för att skydda andra. Jag har accepterat och varit förstående på tok för mycket. Det är självvalt och det är inte synd om mig. 

Men, jag har bestämt att jag från och med nu måste behandla mig själv lika väl som jag behandlar andra, det spelar ingen roll hur bra alla andra mår om man inte själv mår bra. 

Jag är en person som påverkas lätt av hur andra människor mår, det tänker jag så klart fortsätta göra, det är ett personlighetsdrag som man inte kan göra något åt. Men, vi lever bara en gång och det här är mitt liv nu. Om jag inte tar hand om mig själv och gör det som känns bäst för mig så tror jag att jag kommer att vara ganska bitter när jag sitter på ålderns höst och summerar livet. 

Dumt

Det här är antagligen det dummaste man kan göra, men jag orkar inte vara vaken en minut till. Jag har sovit riktigt dåligt i tre nätter nu och i dag när jag körde hem från jobbet var jag så trött att jag höll på att somna. Därför tänker jag sova nu. Jag har så mycket jag borde ha gjort än i dag så det känns verkligen inte bra att gå och lägga sig, men jag måste. Jag måste till skolan ett varv ännu, jag ska springa och jag måste städa upp lite här. Men det är å andra sidan aktiviteter som ger energi (åtminstone att springa) så det kanske ordnar sig.

Effektivaste håltimmen

Den effektivaste håltimmen på hela året lider mot sitt slut. Jag har skickat iväg två mail som plågat mig länge, hur svårt kunde det vara tänker jag ju så klart nu när det är gjort. 

Det är en lång väg kvar med hårt arbete kvar, men nu när första steget är taget så känns allt mycket bättre. 

Nu ska jag uppdatera min kalender, den har varit försvunnen i tre dagar och det ligger post-it lappar i mängder på mitt bord. Det är möten varje eftermiddag och kväll från och med i morgon och fram till skolavslutningen, vissa dagar är det tre eller flera möten. 

Jag känner att det är skönt att jag i natt och under dagen kommit sams med mina tankar nu, fattat beslut och att jag nu vet vad jag vill och hur jag ska hantera allt. 

För med obalans i det vanliga livet vet jag inte hur jag skulle klara av resten av den här terminen. 

Det där var ärligt och rakt från hjärtat. På gott och ont, men sån är jag.

Sol och sommar

Nu är det nog härligt väder. Det blåser varma vindar, solen värmer och eleverna springer barfota och i shorts. Vi lärare svettas, klär av oss och öppnar fönster.

Trötthet

Jag är så trött. Jag har tusen saker jag borde få gjort i dag men jag har ingen energi.

Jag har tänkt alla tankar och jag har gjort upp planer med mig själv. Det är så jag brukar göra när det blir för mycket. Har man en plan så fixar sig det mesta.


Jag ska inte gnälla, det är inte charmigt och jag känner mig otacksam. Jag har ju det bra, jag skulle aldrig vilja leva något annat liv än det jag gör. Jag är nöjd med mig och mitt.

MEN...


Ibland blir jag bara så trött på att det hela tiden ska vara någonting. 

Breaking news

Min vän (nå, det var väl att ta i) Hannah har gift sig. Det har varit hemligt hela tiden när den stora dagen skulle gå av stapeln. I lördags lär det ska ha skett. Det är så klart Hannah som i Hannah och Amanda jag pratar om. Jag kan knappt vänta till fredagen och poden, det har nämligen utlovats bröllop för hela slanten i den. Jo, jag har blivit en nörd.

Jag har börjat knarka citat. Det finns så mycket tänkvärt på hede internet...

Oljebyte och sånt

Jag skulle ju vilja skriva att jag bytt olja i bilen, sanningen är den att jag kollat oljan och fyllt på olja. 

Mitt motto är ju att lära mig så mycket som möjligt under min tid här på jorden, med det menar jag inte att jag tänker lära mig allt, och bara för att. Jag menar att jag tänker lära mig sådant jag vill kunna och behöver kunna. Jag tänker lära mig sånt som jag är intresserad av helt enkelt. Och faktiskt så handlar det mest om  praktiska saker, jag har inget behov av att lära mig språk eller att göra avancerade statistiska analyser (jag hatat nämligen spss), jag vill lära mig nyttiga saker som jag har användning för i det dagliga livet. Morgondagens projekt är att byta lampor på bilen. 

För mig handlar det inte om att vara duktig, det handlar om att om jag inte gör det så gör ingen annan det åt mig heller. Det är inte synd om mig på något vis, visst har jag män i min omgivning som jag kunde be om hjälp av men jag vill av genuint intresse lära mig och framför allt inte vara beroende av någon. I min värld gör du dig själv en otjänst genom att göra dig beroende av någon. 

Så här resonerar jag:

att vara beroende av någon innebär samtidigt att du förväntar dig något av personen, på samma sätt som den du är beroende av har en hållhake på dig. Hållhakar och förväntningar kan lätt leda till irritation, frustration och tjafs. Om vi tar exemplet "byta lampa på bilen". Byter jag lampan själv så får jag göra det när jag vill, får jag det inte gjort så kan jag inte skylla på någon annan än mig själv. Ska jag ha någon annan (typ en man) att göra det så kan jag få tjata i veckor utan att det händer. Under den här tiden har jag hunnit bli irriterad på att det inte händer något, mannen i fråga har hunnit bli irriterad på att jag tjatar och allt det här har lett till tjafs. Alltså är det bäst att jag byter lampan själv. Det är den feministiska vinklingen. Men, jag har lugnat ner mig lite, Linda Skugge är inte längre min stora idol. 

I en värld som är perfekt så kunde man så klart tänka sig att mannen självmant, utan att kvinnan knappt noterat den söndriga lampan byter den smidigt och utan att göra en affär av det. Det är ju drömscenariot. 

Ni förstår skillnaden, och om jag fick välja så skulle jag så klart välja det senare alternativet. Men, den verkligheten lever jag inte i. Alltså får jag välja den feministiska vägen. Jag kan inte säga vilket alternativ som är bättre, jag tror att man mår bra av båda, men på olika sätt. Byter du själv så får ditt självförtroende en skjuts. Du känner dig lyckad. Byter någon självmant är väl det ett bevis på kärlek och omtanke, i allra högsta grad. Det mår du också bra av. 

Vilken utläggning det blev. Jag kunde diskutera dylika frågor i all oändlighet. Jag får återkomma vid tillfälle. 

Lyxvara

Det här med vatten är numera en lyxvara här hos oss. Att gå från enbart kallvatten till inget vatten alls måste väl anses som ett steg i fel riktning. Utvecklingen går bakåt här för tillfället.

Nu går jag och oroar mig för
1. att bli akut törstig.
2. hur jag ska duscha i morgon, jag menar kallvatten överlever man, men duscha utan vatten är svårare.

Monika: ja tror att di behöver na RIKTIGA röirmåkare ;)

Solskenspromenad(er)

Tiden går för fort nu igen, jag hinner inte med. Mitt i allt är det kvällen och man har inte gjort något vettigt. Annars är det ganska tomt, jag har inte så mycket att komma med faktiskt. Inte mycket som går att dela med sig av här i alla fall.
Jag och Macki utnyttjade vår gemensamma håltimme till max i dag, vi gick på en solskenspromenad runt Replot. Så borde man ju alltid göra när man har håltimme.

Mera promenad blev det med Monika efter jobbet. Trevligt med promenadsällskap tycker jag, det är jag inte bortskämd med.
Nu ska jag städa lite här, det har jag inte orkat göra sen i helgen så nu ligger det grejer lite överallt.

Klokaste Astrid

Life's too short

Trots att det varit en "må bra dag" så har dagen och framför allt möten under dagen också fört med sig en hel del funderingar, både stora och små funderingar. Jag fascineras av människors personligheter och vad som styr vår personlighet. I dag har jag bland annat funderat på det här med att ge och att ta när det handlar om relationer mellan människor. Jag vet att jag ofta ger för mycket och att jag är dålig på att kräva tillbaka.

Lägligt nog så lyssnade jag på en pod där Hannah och Amanda diskuterade samma sak. De hade en teori om att man som äldst av syskonen är den som är sämst på att kräva och att förvänta sig saker av andra, inte bara i relationen till syskonen utan i livet överlag. Jag tror att det ligger en hel del i det, utan att med det säga att det är synd om mig, för det är det absolut inte. Jag är ju medveten om att jag inte kräver något av någon och så klart också förmögen att göra något åt det om jag känner för det.

Det som också fascinerar mig är hur och varför olika människor har olika påverkan på oss och hur vi påverkas olika av varandra. En människa som lämnar spår efter sig och påverkar mig behöver inte alls göra samma intryck på dig. Så klart handlar det om vad man delar för tidigare erfarenheter, vilken kontakt man skapat till varandra och ögonblick man delat, men jag tror att det också finns något mer, något större än vi kan få grepp om. Kanske det är det som kallas kemi då.

Jag har sovit dåligt i natt, de svartaste tankarna och jobbigaste funderingarna kommer alltid över en när man ska sova. Några sanningar kommer man aldrig fram till heller. Gårdagen gav en del nya perspektiv på saker och kanske låter jag mig luras, kanske borde jag använda min förmåga att ställa krav. Det vet jag i alla fall att oavsett om jag ställer krav eller inte så har jag åsikter som jag står för och en egen vilja som gör att jag inte känner mig överkörd eller "misslyckad".

Summan av nattens funderingar kan beskrivas i ett av mina favorticitat.


Hur jag än funderar så är det alltid hit jag kommer. 

En må bra dag

Den här dagen har varit lång, men lång på ett bra sätt. Det känns som en halv evighet sen jag åt morgongröten på trappan. Efter det har jag hunnit men en massa aktiviteter, jag har tvättat fönster i trevligt sällskap, fönstertvätten avslutades med pastasallad och jordgubbstårta. Jag har promenerat i Norrbyin med saknat promenadsällskap och passat på med ett spontanbesök vid ett bygge på samma gång. Jag har delat ut terminsavgifter i Replot och jag har tränat på gymmet. En hel lång dag beskriven på fem rader, jag skulle kunna lätt kunna skriva 500 till, men jag ska bespara er.

 Nu ska jag bara föra lite tillbehör till skolan, jag SKA nämligen springa i morgon.

 Morgonpromenaden                                                     i skogen

Jobbet

 Maten                                                                        och efterrätten

Nya terrassen

Sträckläsning!

Jag läser gärna, men jag läser inte ofta och framför allt så läser jag inte snabbt. Att läsa ut en bok kan för mig vara ett projekt som pågår i flera veckor, ja till och med månader. Men nu och en gång (som jag minns) tidigare har jag sträckläst en bok. Det lustiga är att författaren i båda fallen är den samma. Det är Alex Schulman som två gånger lyckats fånga mitt intresse och fått mig att läsa ut en bok inom loppet av ett dygn, nu faktiskt knappt ett halvt dygn. Boken handlar om hur det var när han träffade sin fru Amanda och hur det är att leva med henne. Japp, det är Amanda som i Hannah och Amanda.
Sättet han skriver på är så vackert, hans sätt att trolla med språket gör att man bara vill läsa mera!
Och tänk er att någon skulle skriva en hel bok om hur fantastisk just du är.


Å andra sidan så är det en subjektiv upplevelse, jag tror nämligen så här

                                Att leva med mig
                                            är som att springa Honolulu marathon 
                                                        utan att bli det minsta svettig

Hur man (jag) borde bli bättre på att tänka!

 

Sol, sol, sol

Det vackra vädret bara fortsätter, ljuvligt. 

Det var en bra dag i går, jag tvättade bilen, promenerade med Hannah och Amanda i öronen, drack kaffe med Viktoria och Pamela och avrundade sedan dagen med ishockey och tacopaj i trevligt sällskap. En fin och lugn ledig dag var det.

Jag har på känn att den här dagen kommer att bli minst lika bra den också.

Sommar!

Nu känns det ju verkligen som sommar. Hur varmt och skönt som helst ute, inomhus också för den delen. Att Andreas oroade sig för värmen i och med pannbytet känns ganska onödigt med facit i hand. I natt hade jag 25 grader i sovrummet, så någon extra värmefläkt eller vad han pratade om kommer nog inte att behövas. 

Jag känner mig rastlös, hittills i dag har jag tvättat bilen och varit på promenad, men jag känner att det skulle vara roligt att göra något mera meningsfullt. Funderar på att grilla dagens middag, om jag orkar, det är ju inte jätte hejsan att starta grillen och grilla en biff i sin ensamhet heller.

Underbart

Jag hann aldrig blogga något i går, det var en så fantastiskt bra dag, en sån dag som man bara vill att aldrig ska ta slut. På jobbet var vi utomhus de flesta lektionerna, redan från morgonen var det så varmt och fint, det fina vädret fortsatte resten av dagen. Före vi tog helg samlades vi i lärarrummet för att se på en livesänning av vår skolas bidrag till skolmusiken i Esbo, vi kunde gå hem fyllda av stolthet över både elever och kollegor. 

Jag sprang till bron, plockades upp av Andreas och for hem för att ta helgens sista dusch, det byts nämligen panna här i helgen och varmvatten finns tillgängligt först tidigast måndag kväll. Så, att vara oduschad eller duscha i kallvatten är alternativen för helgen.

På kvällen grillade jag, Jenny, mamma och pappa. Vi satt ute på terrassen hela kvällen, det var så härligt. 

Kvällen avslutades med ett kort besök/inspektion i källaren där 6-7 karlar grejade med pannbytet, men vi gick ganska snabbt upp igen min för min övernattningsgäst ska jobba i dag och behövde sova. 

Nu vet jag inte vad jag ska göra, jag blir alltid lite stressad över vackert väder, man boooorde ju så mycket. 

Flippa ur

Vilket härligt väder vi har, hur skönt som helst. Nu är det verkligen vår. 

I dag skickade vi iväg 38 elever på skolmusik till Esbo, det innebär att vi har betydligt färre elever i åk 3-6 i två dagar. Ni förstår alltså att de här två dagarna består av en del specialarrangemang. Så klart passar vi på att njuta av det vackra vädret så mycket som möjligt och flyttar ut undervisningen i mån av möjlighet. 

När jag kom hem i dag började jag plocka lite kläder som låg på tork, gick vidare och slängde ut mattorna, flippade ur och tvättade fönster, dammsög, torkade golv, bytte gardiner, bytte i sängen, tvättade flera maskiner tvätt, hängde tvätten utomhus, röjde upp överallt, handlade, sådde persilja-dill-sallad, lagade rödpesto kyckling och ja, fråga inte mig vad jag fick för ryck, det var helt oplanerat. Men vad är väl bättre än det?

Rödpestokycklingen har jag fått av Hannah och Amanda, mina två favoritkvinnor här i världen. Det är busenkelt. 

Lägg kycklingfiléer i en ugnsform, häll på rödpesto och en burk creme fraiche, in i ugnen på 175 grader tills kycklingen är klar. Enkelt och gott. Jag åt det med kokta grönsaker. 

Nu väntar en mysig kväll i fint sällskap. Det känns ännu bättre att njuta av kvällen nu med ett skinande rent hem.

Inget spring

Det blir inget "spring till jobbet" i dag, jag vaknade sent och eftersom jag inte förde mina grejer till Replot i går så borde jag ha gjort det i morse. Det skulle jag inte ha hunnit göra då jag vaknade sent. Så, att springa lite kortare här hemma nu på morgonen och längre sen i kväll är planen. 

Annars så har jag på känn att det här kan bli en bra dag!

Trött

Jag deklarerade i går. Och om sanningen ska fram så är det ju inte jobbigt alls, nästa år ska jag inte vara så här fånig. 

Vet ni att jag är trött, jag är så trött, skulle nog somna om jag lade mig ner. Den här veckan har varit så fruktansvärt körig, på jobbet har det varit full rulle från att jag kommit dit till sent in på eftermiddagen. Maj är en stressig tid i skolan och då har knappt den riktiga stressen börjat ännu, det gäller att ta djupa andetag nu för att orka ända fram.

Nu ska jag i alla fall städa lite och sen springa. Jag borde också i något skede föra saker till Replot, för i morgon SKA jag springa till jobbet. Det har jag bestämt.

Deklarera mera

Dagen D som i deklaration (mycket fyndigt) är här. Det går liksom inte att skjuta på det längre. Det ska vara gjort inom 65 minuter och jag hatar det. Ja, man kan tydligen lämna deklarationen i postlådan vid skatteverket i morgon bitti också, men det känns onödigt, till och med för att vara jag.

Jag vet inte varför men jag hatar att deklarera, tanka bilen och gå till apoteket. Det är sysslor jag undviker in i det längsta, vilket resulterar i ännu mera stress och ångest, så klart. Det är väl bara att bita i det sura äpplet. Jag tänker inte betala nästan 900 € till staten, det är säkert.

Pusselbitar

Nu är den här dagen äntligen slut, den har känts som en halv evighet. Jag var så trött och hade huvudvärk när jag kom hem. Vi har jobbat hela eftermiddagen med "pusslet -nästa års schema" och det är inte ett litet projekt kan jag lova. Har man inte gråa hår innan så får man garanterat.


Nu ska jag städa lite och sen tänker jag fara på gympa till Replot. Som om jag inte tillbringat tillräckligt med tid i skolan i dag...

Blommor

Tänk vad en bukett blommor piggar upp. Det är lätt att bli glad när man kommer in i köket och ser de här på bordet.

En miss i planeringen

Jaha, så var den här dagens "måsten" avklarade. Det har varit en stressig dag med jobb och ännu två möten på det. Men det är en rolig stress jag känner. Jag tycker ju om när det händer saker och det är fullt upp.
Jag stack iväg från jobbet lite efter 15.30 för att fara till Plantagen och köpa blommor och frön till mitt nyfixade land. Det som är bra att tänka på före man ska gå på uppköp är att se till så att man har pengar med sig. Jag hann bara till rondellen när det slog mig att jag ju lämnat plånboken hemma på köksbänken i dag. Jag mindes att jag tänkte "int behöver du ju na pengar i dag", den tanken hade jag glömt bort när jag kom på att i dag var den perfekta dagen att shoppa blommor. Så kan det gå då, det var bara att vända om och köra hem igen. Nu funderar jag ändå på om jag ska kombinera gymmet med blomsterhandeln ännu i kväll, måste googla öppethållningstider.

Starten

Så var det måndag igen då. Det är ett tag sen jag gnällt om det nu, men tiden går fortfarande för fort. Jag hinner inte med. Tiden bara går och jag gör inget vettigt av den, och det stressar mig väldigt mycket. 

Den här våren har gått så otroligt snabbt, samtidigt som det känns som en evighet sen sportlovet. Det har varit en bra vår, bättre än ifjol, men långt ifrån så bra som jag skulle ha önskat. 

Det här kan inte vara oskrivet eller otänkt, men det kanske inte skulle behöva publiceras. Som sagt, det här är min blogg, mina tankar och det är jag som bestämmer vad som skrivs här. Så bara därför.

Det var inte min plan att det skulle bli så här, jag kunde aldrig föreställa mig att jag skulle blir så här berörd, fascinerad och förtjust. Det var inte min avsikt, men det hände. Det har inneburit stor glädje, lycka och tacksamhet, men också besvikelse, osäkerhet och en känsla av att tappa kontrollen. Att gå från stor lycka till nästan ingenting bara över en natt gör konstiga saker med en. Allt skakas om. Hjärnan hänger inte med och hjärtat i sin tur säger något helt annat, du vet och förstår men vill eller kan inte inse och ta det till dig. För hjärtat har ännu inte förstått det som undermedvetet funnits i hjärnan. 

Det blev flummigt det här nu, men jag kände bara att jag utan att lämna ut några detaljer ville beröra det. Det går inte att skriva en blogg utan att dela med sig av känslor och intryck. Det är ju så att det är det positiva delarna man gärna skriver om, lyckan och framgången. När det inte går så bra så skriver man helt enkelt inte om det, vilket ger en ganska skev bild av verkligheten.

Jag brukar ofta veta vad jag vill i livet, det är inte mitt problem, mitt problem är att jag sällan orkar kämpa för det jag vill ha eller uppnå. Egentligen vet jag inte varför det är så, det strider lite mot min övriga personlighet. 

Bättre fly än illa fäkta, kanske.

Jag försöker ta det lugnt, inte stressa eller stressas, inte planera och inte ta livet på för stort allvar. Samtidigt så är det svårt, när det finns känslor inblandade så agerar man inte som man borde.

 Jag vet hur jag borde göra, eller rättare sagt vad jag tror skulle vara bäst. Men frågan är om jag vill.

En sanning till

Så sant.

Vautsi, vilken dag!

Det här har nog varit den bästa söndagen på mycket länge. Den har verkligen innehållit allt man kan önska av en toppendag. 

Jag kom hem på förmiddagen och hann bara duscha och fixa mig före morsdagslunchen hos mamma och pappa, hon uppvaktades med blommor, godis och tidning och det bjöds det på älgkalvstek, ugnsrostade rotfrukter, rödvinssås och kaffe med prinsesstårta. Hela gänget var samlat och som vanligt var det livat och skojfriskt. Jag älskar folk som bjuder på sig själva och som inte är rädda för att göra bort sig eller för att vara för mycket. Antingen har vi lyckats hitta bra typer som är likasinnade eller så har typerna fått lov att bli likasinnade. Jag tror på det första alternativet. Både Jonas och Pamela har fattat galoppen och hänger med i svängarna och det tror jag är viktigt för att man ska trivas, för att de ska trivas.

Efter mat och kaffe splittrade vi oss lite, Andreas och Pamela for i förväg till Solgård; Jenny och Jonas for till Vörå; jag, Viktoria, mamma och pappa for till Solgård vi också efter en stund. Framme vid Solgård enades vi om repertoar och klämde i med med en enkel tulipan, vi sjöng av hjärtans lust och jag och Viktoria bjöd även på en liten tillhörande dans, det var uppskattat, mommo applåderade. Andreas och Pamela var redan på plats och vi bänkade oss i mommos rum och pratade bort en timme tillsammans. Jag passade på att fråga mommo om hon skulle välja att bli lärarinna igen om hon skulle börja om, det skulle hon så klart blev svaret.

Vi släppte iväg mommo till mannagrynsgröten och styrde själva bilen mot Brändö, pappa hade fått för sig att han skulle bjuda på glass på torget. 

Efter glassen for vi till Replot och fammos grav. Jag saknar fortfarande fammo varje dag, jag saknar att få dela det som händer i mitt liv med henne, jag saknar henne mer som vän än som fammo, för det var precis vad hon var, hon var en av mina allra bästa vänner. Så klart saknar jag henne som fammo också, men det är ändå något som är lättare att hantera. Den gamla, och på slutet också mycket sjuka människan som var min fammo är det lättare att acceptera att inte finns, men den "unga" sidan av henne, den människa som jag delade hemlisar och pratade om livet med, henne saknar jag, väldigt mycket.

Efter begravningsplan for vi på lite rundtur i Replot, vi konstaterade att "nog finns det många hus i byn". 

Som avslutning på den här fantastiska dagen har jag sprungit hem från Replot, och ska nu gå ut och fixa lite grönsaksland innan jag sätter mig i soffan och ser på en av mina nya filmer som jag köpte i Sverige.

Tankarna kring det som jag igår skrev ett inlägg vid namn "livet" finns fortfarande kvar. Jag ska försöka att ta det lugnt, leva i nuet och njuta av det som är här och nu. Och jag ska göra mitt bästa för att inte vara så arma jobbig i fortsättningen.

Livet

Vilken skitnatt, jag var vaken mer än jag sov känns det som. I dag är det dåligt väder, riktigt dåligt väder dessutom. Jag avskyr den här gråheten, hellre får det regna då. 

Nu var det färdig klagat. Men tänk hur mycket man påverkas av vädret, det som redan känns jobbigt känns 10 gånger värre när solen inte skiner. Alla måsten man borde ta tag i nappar 10 gånger sämre.

Det som är värst med att inte kunna sova är allt man hinner tänka medan man ligger och väntar på sömnen ska komma. Tyvärr så kommer man aldrig fram till vettiga lösningar mitt i natten, fast det gör jag å andra sidan inte dagtid heller. 

Jag vet att jag måste göra något åt allt jag funderar på. Jag lovade faktiskt mig själv för bara ½ år sen att tag i saker som plågar i stället för att gå omkring och plågas. Egentligen spelar det ingen roll om det är stora viktiga frågor eller om det handlar om småsaker man är missnöjd med. Gör något åt det så känns det bättre sen, kanske inte alltid genast men efter en tid blir det bättre. 

Det är så lätt att veta vad som är bäst för en själv och vad man mår bra av, men så svårt att få det att funka i praktiken. Hjärna och hjärta hänger inte ihop och det gör allt så mycket värre.

Nu har jag fått skriva av mig, då känns det alltid lite bättre, för stunden i alla fall.

Nu drar vi ut på fireri!

Nu har jag både sovit och jobbat, inte tillräckligt med sömn men alldeles lagom för att jag ska känna mig rätt så pigg. 

Det har varit lite hemlighetsmakeri på sista tiden, jag har inte bloggat om det, men det har ringts, tisslats och tasslats en hel del den här senaste månaden. För en gångs skull så har jag lyckats hålla mig långt borta från planeringen och för det kontrollfreak som jag är så har det på ett sätt varit svårt och på ett annat sätt helt fantastiskt befriande. Det finns gränser för hur många bollar man kan ha i luften samtidigt utan att tappa någon. Jag skulle inte ha mäktat med att hålla alla bollar som jag redan har i luften om det kommit ännu fler, därför överlät jag projektet "uppvakta mamma" åt andra. Visst har vi alla på ett eller annat sätt bidragit, men jag var inte regissör den här gången. Det var alltså det vi gjorde i går, vi firade mammas 50-års dag. Jag ska försöka dela med mig av dagen i skrift, det blir inte lätt, men jag ska göra ett försök. Om inte annat så för att få det dokumenterat och sparat som ett minne. 

Dagen började för de flesta av oss redan 4.30. Jag startade med en morgonlänk, det var nödvändigt för att jag skulle orka med dagen. Sån är jag. 

Samling och uppsjungning var bestämt till 5.45. Jag kom som siste man rusande 5.46. Vi sjöng genom Jennys omgjorda sånger och konstaterade att det här kommer att gå bra, självförtroendet är det minsann inget fel på i vårt gäng. Vi fördelade blomsterkvastar och presenter mellan oss och ställde upp i köket. Vi radade in i mammas och pappas sovrum och tog mamma bokstavligen på sängen. Hon sov nog ännu de första takterna av ja må hon leva, jag menar vem tror att man ska bli väckt klockan 6 på sin födelsedag som råkar infalla på en ledig dag dessutom. Vi sjöng alla våra sånger flera varv tills vi nästan tröttnade på oss själva. I slutet av uppvaktningen fick mamma reda på att hon skulle klä sig för en dag hemifrån. Ledtråden var endast att hon kunde ju se hur vi var klädda för att veta lite i vilka banor hon skulle tänka när det gällde klädvalet. 

50 rosor i olika vaser, det är med ordning. De andra presenterna var en cykel, presentkort till klädbutik och pengar till en södernresa. Det är inte så dumt att fylla jämnt trots allt. 

 

Fråga inte varför bilderna är så suddiga, fotografen var kanske skakig på hand. 

Sångerna vi sjöng. Bra jobbat Jenny! Det är lita av en tradition att vi skriver egna sånger som vi uppträder med när någon ska firas. Den här gången var det Jenny som drog det tyngsta lasset med texterna. Det heter Kasper och Jesper och Jonathan, men Rickard är ett internt skämt.

 

Klockan 6.30 var följande hållpunkt, då bjöd vi på frukost i gula huset. Och vilken frukost det blev, trots att jag i allra högsta grad själv var delaktig i förberedelserna av frukosten så var jag lite imponerad. Jag hade hunnit duscha men inte fixa håret ännu före frukosten. Vilket resulterade i att jag fick en mindre smickrande frisyr i stil med Robert Wells.

Sara: tycker int ni att ja liknar Robert Wells

De andra: jå faktiskt

Viktoria: du e int na lite stor pådde du heller

Det jag vill komma fram till är alltså att Viktoria tycker att Robert Wells är snygg, det måste det ju betyda.

Och frukosten då.

 Jag hade tänkt baka en tårta, men skippade det. Gänget fick nöja sig med pannacotta.

 Alla är inte lika pigga klockan 6 på morgonen, men det tog sig vart efter. 

När klockan slår 7.15 skingrar vi oss igen för att förbereda oss det sista. För mig innebär det att fixa håret, packa och sminka mig. Det blir stressiga 15 minuter för 7.30 korkas Champagnen på trappan hos mamma och pappa. Mamma vet fortfarande inte vad som ska hända, förutom att vi ska åka iväg med två bilar, bilar som pappa trovärdigt kör fram till trappan för att de ska vara klara. Andreas och Viktoria gör stor affär av att de inte kan dricka så mycket Champagne för att de ska köra. När vi börjar prata om att fara iväg svänger Harrys taxi in på gården och mamma får ännu en av dagens många chocker. Men hon finner sig snabbt och vi bänkar in oss i taxin. Under färden till stan spekulerar vi lite i vart vi är påväg. Ingen har något bra svar att komma med. När vi närmar oss stan får mamma ögonbindel och vi gör allt för att "rådda bort" henne. Framme vid terminalen leder vi ut henne ur taxin och väntar in i det sista med att avslöja var vi är. När vi väl tar av henne ögonbindeln och det går upp för henne vart vi ska så blir hon så klart överraskad och glad.

Så här glad blir man av Champagne.

 

En obligatorisk 50 skylt.

När alla fått sina boardinkort och lagt  hemresans kort i tryggt förvar så är det dags att gå ombord. Om det är något jag avskytt under mina år som flitig båtresenär (Åbo-Stockholm) så är det ombord- och landstigningen. Det är långa köer, det är folk överallt, det går inte framåt, transportsträckan är lång och båten är försenad. I Vasa var det inget av det. Det var inga köer, kort väg ombord, lätt och behändigt, precis perfekt för mina nerver.

Vi tog oss till fören och hittade bord och stolar längst fram i det som lägligt nog råkade vara baren. Där satt vi parkerade mer eller mindre hela resan. Vi var så gott som ensamma i baren men det gjorde inte oss något. Vi är nämligen mycket bra på att underhålla oss själva. Vår vän Pernilla som för övrigt också hade födelsedag i går hade skickat med färdkost i form av choko åt hela familjen. Det var fint. Vi åt choko medan vi funderade när baren skulle öppna, det visade sig att vi inte behövde vänta längre än en halvtimme. Nu kan man inte precis säga att vi var kungar i baren, men är det kalas så är det och lite dricka slank nog ner. Man kan säga att vi hade personlig betjäning i och med att vi typ var de enda kunderna i baren så bartendern blev nästan som vår egen.

Chaufförerna dricker Coca-cola med god min. Nog för att pappa ser halvdrogad ut på den här bilden.

Jenny och Jonas spanar.

Vi roade oss med att leka trasiga telefonen, dricka drinkar, sjunga vår nya repertoar (en tystare version), röka lakritspipor och däremellan dividerade och funderade vi. Det är sällan vi är "ams i vår familj, det ska hela tiden "pärras" om något, och alla vet så klart bäst, ändå är det alltid på en vänskaplig nivå och med glimten i ögat. Resan till Umeå gick fort. Vi gick av båten och raka vägen till den väntande taxin. Taxin tog oss till en bensinmack där våra hyrbilar fanns. Bilarna var av märket Ford focus och bland det styggaste vi sett i bilväg. Men de tog oss dit vi ville och det var väl huvudsaken.

Vi började med en sväng in till centrum. När vi vandrat runt lite och konstaterat att bara klädbutiker, men inga matställen hade öppet bestämde vi oss för att gå till ett hotell och fråga råd. Hotellreceptionisten googlade runt och och hittade en öppen restaurang 20 km bort. Vi hade inte så mycket att välja mellan och vi började bli hungriga, så vi tog våra bilar och styrde mot Brännlands värdshus. Vi visste inget om stället, så det var en vild chansning. En ganska lyckad chansning visade det sig. Värdshuset var urmysigt, maten var helt till belåtenhet och alla (nästan*) var nöjda när vi lämnade stället. Servitriserna var dock inte de mest erfarna, det krävdes tre försök

med tre olika vinflaskor innan de fick öppnat en. 

Jeansjackorna.

 

 

Värdshuset var mysigt, jag kunde nästan ha flyttat dit.

Fina tapeter i hallen.

Regnet gjorde att vi alla började se ut som fåret Shaun, nåja, nästan alla då, pappa, Andreas och Jonas såg rätt så normala ut.

* Viktoria fick en biff som var för blodig för hennes smak så hon tappade aptiten.

Efter middagen på värdshuset hade vi ytterligare två timmar att tillbringa i Umeå. Vi hade inga speciella planer så vi for till Ica maxi och handlade lite svenska förnödenheter. Jag kände faktiskt dubbla känslor när jag gick runt på maxi, det är fortfarande vissa saker med Sverige som är väldigt jobbiga. Det är många minnen som kommer tillbaka av syn- och doftintryck. Det var jättekonstigt, ibland blev jag nästan lite ledsen när jag gick omkring och funderade vilken filmjölk jag skulle köpa. Jag har inte tänkt på Sverige på det sättet på länge nu, inte känt obehag eller saknad. Det gjorde jag inte nu heller direkt, det var en blandad känsla av obehag och välbehag. Jag tror att det är för att Sverige är förknippat med så många starka känslor. Det är både stor kärlek och väldigt mycket sorg och bedrövelse. Det där var en parentes nu igen. 

När vi lämnade tillbaks våra hyrbilar hängde vi på bensinmacken en stund. Det som alltid slår mig är hur mycket mer köpsugen man blir när man är inne på en bensinmack i Sverige. De andra höll med mig och vi shoppade lite till.

 

 

"Va satan va heje för tvättpulver", internt skämt som jag inte orkar förklara. Eller förklara kan jag, men man måste känna pappa för att förstå det roliga.

 

 

 

Som ni ser på bilden så är det "kusinerna från landet" som varit i Sverige. Inga flashiga shoppingpåsar här inte.

Vi sa när vi gick ut från macken att "Guud va di måst ha havi leidon åv ås". Vi gick runt och pillade på allt, drack kaffe, sprang på wc, handlade och pillade lite till. Att vi sedan var trötta och ganska fnittriga gjorde oss säkert till de jobbigaste kunderna den dagen.

Här skulle jag ta en lyckad "familjebild". Jenny hann ta sin bild men när jag ställt upp mitt sällskap och instruerat dom vad de skulle säga (vi kör liksom inte med det klassiska "omelett" i vår familj. Det skrattar man ju inte åt. Fotografen ska själv hitta på ett internt familjeskämt som de fotograferade säger) utropades det "boarding" precis i fotograferings ögonblicket, och vi hade lite bråttom upp till "våra platser" så Pamela och Andreas var redan på språng. Ombyte förnöjer inte hos oss.

För er som inte vet så sker ombord- och landstigningen via bildäck i Umeå. Man får alltså lite testa på hur det känns att vara smugglad flykting.

Ombord konstaterade vi att "våra platser" var lediga och vi bänkade oss, i exakt samma sittordning som på ditresan. Det var nog mest en kul grej, jag tror att annan ordning hade funkat också. Hälften av oss var lediga följande dag så de bestämde snabbt att "tömma baren", eller i alla fall göra slut på alla lösa pengar. Vi samlade ihop en pott på bordet dit alla la sina lösa pengar, vi hade en fin hög med blandade euron och kronor. Allt detta lades i en liten Marimekko börs. Varje gång någon av oss handlade så betalade man ur börsen. Pengarna skulle räknas om efter varje inköp, det var Viktoria noga med. Bartendern kommenterade vid ett tillfälle att "det måste vara en stoppsam börs det där", inte undra på det när 4-5 olika personer kommer och handlar och alltid betalar ur samma börs. Andreas tyckte dock inte att det var riktigt manligt att stövla fram till bardisken med en randig Marimekko börs i högsta hugg, men han gjorde det i alla fall. För att skoja till det riktigt så tog jag fram en liknande randig Marimekko börs modell större, "nästa gång fyller vi den här" skämtade vi om. Och som om det inte räckte med det, vi flickor varvade upp när vi märkte att bartendern var rolig att skämta med så vi tog den stora börsen med oss och gick fram till disken med orden "nu böri vi handel ur hanje", bartendern log, men sa "näää". Jag undrade lite försiktigt om han trodde att han skulle ha en jobbig kassa att räkna i kväll, han menade att han nog skulle komma att ha det. Vi snackar minst 100 euro i mynt här, inte mynt som i 1 och 2€ utan mynt som i 5, 10 och 20 cent. 

Pengan!

Kungarna i baren, ensamma på tronen var vi i alla fall.

Harry väntade på oss i Vasa. Vi kunde konstatera att det varit en riktigt lyckad resa med många skratt och även lite "pärras" som hör till. Dessutom tog vi (jag) reda på att Harry inte skjutsat Jesus någonstans, det var det vi undrat över hela dagen.