fredag 10 maj 2013

Nu drar vi ut på fireri!

Nu har jag både sovit och jobbat, inte tillräckligt med sömn men alldeles lagom för att jag ska känna mig rätt så pigg. 


Det har varit lite hemlighetsmakeri på sista tiden, jag har inte bloggat om det, men det har ringts, tisslats och tasslats en hel del den här senaste månaden. För en gångs skull så har jag lyckats hålla mig långt borta från planeringen och för det kontrollfreak som jag är så har det på ett sätt varit svårt och på ett annat sätt helt fantastiskt befriande. Det finns gränser för hur många bollar man kan ha i luften samtidigt utan att tappa någon. Jag skulle inte ha mäktat med att hålla alla bollar som jag redan har i luften om det kommit ännu fler, därför överlät jag projektet "uppvakta mamma" åt andra. Visst har vi alla på ett eller annat sätt bidragit, men jag var inte regissör den här gången. Det var alltså det vi gjorde i går, vi firade mammas 50-års dag. Jag ska försöka dela med mig av dagen i skrift, det blir inte lätt, men jag ska göra ett försök. Om inte annat så för att få det dokumenterat och sparat som ett minne. 

Dagen började för de flesta av oss redan 4.30. Jag startade med en morgonlänk, det var nödvändigt för att jag skulle orka med dagen. Sån är jag. 

Samling och uppsjungning var bestämt till 5.45. Jag kom som siste man rusande 5.46. Vi sjöng genom Jennys omgjorda sånger och konstaterade att det här kommer att gå bra, självförtroendet är det minsann inget fel på i vårt gäng. Vi fördelade blomsterkvastar och presenter mellan oss och ställde upp i köket. Vi radade in i mammas och pappas sovrum och tog mamma bokstavligen på sängen. Hon sov nog ännu de första takterna av ja må hon leva, jag menar vem tror att man ska bli väckt klockan 6 på sin födelsedag som råkar infalla på en ledig dag dessutom. Vi sjöng alla våra sånger flera varv tills vi nästan tröttnade på oss själva. I slutet av uppvaktningen fick mamma reda på att hon skulle klä sig för en dag hemifrån. Ledtråden var endast att hon kunde ju se hur vi var klädda för att veta lite i vilka banor hon skulle tänka när det gällde klädvalet. 

50 rosor i olika vaser, det är med ordning. De andra presenterna var en cykel, presentkort till klädbutik och pengar till en södernresa. Det är inte så dumt att fylla jämnt trots allt. 

Fråga inte varför bilderna är så suddiga, fotografen var kanske skakig på hand. 


Sångerna vi sjöng. Bra jobbat Jenny! Det är lita av en tradition att vi skriver egna sånger som vi uppträder med när någon ska firas. Den här gången var det Jenny som drog det tyngsta lasset med texterna. Det heter Kasper och Jesper och Jonathan, men Rickard är ett internt skämt.

Klockan 6.30 var följande hållpunkt, då bjöd vi på frukost i gula huset. Och vilken frukost det blev, trots att jag i allra högsta grad själv var delaktig i förberedelserna av frukosten så var jag lite imponerad. Jag hade hunnit duscha men inte fixa håret ännu före frukosten. Vilket resulterade i att jag fick en mindre smickrande frisyr i stil med Robert Wells.
Sara: tycker int ni att ja liknar Robert Wells
De andra: jå faktiskt
Viktoria: du e int na lite stor pådde du heller
Det jag vill komma fram till är alltså att Viktoria tycker att Robert Wells är snygg, det måste det ju betyda.

Och frukosten då.




 Jag hade tänkt baka en tårta, men skippade det. Gänget fick nöja sig med pannacotta.

 Alla är inte lika pigga klockan 6 på morgonen, men det tog sig vart efter. 


När klockan slår 7.15 skingrar vi oss igen för att förbereda oss det sista. För mig innebär det att fixa håret, packa och sminka mig. Det blir stressiga 15 minuter för 7.30 korkas Champagnen på trappan hos mamma och pappa. Mamma vet fortfarande inte vad som ska hända, förutom att vi ska åka iväg med två bilar, bilar som pappa trovärdigt kör fram till trappan för att de ska vara klara. Andreas och Viktoria gör stor affär av att de inte kan dricka så mycket Champagne för att de ska köra. När vi börjar prata om att fara iväg svänger Harrys taxi in på gården och mamma får ännu en av dagens många chocker. Men hon finner sig snabbt och vi bänkar in oss i taxin. Under färden till stan spekulerar vi lite i vart vi är påväg. Ingen har något bra svar att komma med. När vi närmar oss stan får mamma ögonbindel och vi gör allt för att "rådda bort" henne. Framme vid terminalen leder vi ut henne ur taxin och väntar in i det sista med att avslöja var vi är. När vi väl tar av henne ögonbindeln och det går upp för henne vart vi ska så blir hon så klart överraskad och glad.

Så här glad blir man av Champagne.
 


En obligatorisk 50 skylt.


När alla fått sina boardinkort och lagt  hemresans kort i tryggt förvar så är det dags att gå ombord. Om det är något jag avskytt under mina år som flitig båtresenär (Åbo-Stockholm) så är det ombord- och landstigningen. Det är långa köer, det är folk överallt, det går inte framåt, transportsträckan är lång och båten är försenad. I Vasa var det inget av det. Det var inga köer, kort väg ombord, lätt och behändigt, precis perfekt för mina nerver.


Vi tog oss till fören och hittade bord och stolar längst fram i det som lägligt nog råkade vara baren. Där satt vi parkerade mer eller mindre hela resan. Vi var så gott som ensamma i baren men det gjorde inte oss något. Vi är nämligen mycket bra på att underhålla oss själva. Vår vän Pernilla som för övrigt också hade födelsedag i går hade skickat med färdkost i form av choko åt hela familjen. Det var fint. Vi åt choko medan vi funderade när baren skulle öppna, det visade sig att vi inte behövde vänta längre än en halvtimme. Nu kan man inte precis säga att vi var kungar i baren, men är det kalas så är det och lite dricka slank nog ner. Man kan säga att vi hade personlig betjäning i och med att vi typ var de enda kunderna i baren så bartendern blev nästan som vår egen.



Chaufförerna dricker Coca-cola med god min. Nog för att pappa ser halvdrogad ut på den här bilden.

Jenny och Jonas spanar.



Vi roade oss med att leka trasiga telefonen, dricka drinkar, sjunga vår nya repertoar (en tystare version), röka lakritspipor och däremellan dividerade och funderade vi. Det är sällan vi är "ams i vår familj, det ska hela tiden "pärras" om något, och alla vet så klart bäst, ändå är det alltid på en vänskaplig nivå och med glimten i ögat. Resan till Umeå gick fort. Vi gick av båten och raka vägen till den väntande taxin. Taxin tog oss till en bensinmack där våra hyrbilar fanns. Bilarna var av märket Ford focus och bland det styggaste vi sett i bilväg. Men de tog oss dit vi ville och det var väl huvudsaken.
Vi började med en sväng in till centrum. När vi vandrat runt lite och konstaterat att bara klädbutiker, men inga matställen hade öppet bestämde vi oss för att gå till ett hotell och fråga råd. Hotellreceptionisten googlade runt och och hittade en öppen restaurang 20 km bort. Vi hade inte så mycket att välja mellan och vi började bli hungriga, så vi tog våra bilar och styrde mot Brännlands värdshus. Vi visste inget om stället, så det var en vild chansning. En ganska lyckad chansning visade det sig. Värdshuset var urmysigt, maten var helt till belåtenhet och alla (nästan*) var nöjda när vi lämnade stället. Servitriserna var dock inte de mest erfarna, det krävdes tre försök
med tre olika vinflaskor innan de fick öppnat en. 
Jeansjackorna.





 

Värdshuset var mysigt, jag kunde nästan ha flyttat dit.

Fina tapeter i hallen.

Regnet gjorde att vi alla började se ut som fåret Shaun, nåja, nästan alla då, pappa, Andreas och Jonas såg rätt så normala ut.


* Viktoria fick en biff som var för blodig för hennes smak så hon tappade aptiten.


Efter middagen på värdshuset hade vi ytterligare två timmar att tillbringa i Umeå. Vi hade inga speciella planer så vi for till Ica maxi och handlade lite svenska förnödenheter. Jag kände faktiskt dubbla känslor när jag gick runt på maxi, det är fortfarande vissa saker med Sverige som är väldigt jobbiga. Det är många minnen som kommer tillbaka av syn- och doftintryck. Det var jättekonstigt, ibland blev jag nästan lite ledsen när jag gick omkring och funderade vilken filmjölk jag skulle köpa. Jag har inte tänkt på Sverige på det sättet på länge nu, inte känt obehag eller saknad. Det gjorde jag inte nu heller direkt, det var en blandad känsla av obehag och välbehag. Jag tror att det är för att Sverige är förknippat med så många starka känslor. Det är både stor kärlek och väldigt mycket sorg och bedrövelse. Det där var en parentes nu igen. 

När vi lämnade tillbaks våra hyrbilar hängde vi på bensinmacken en stund. Det som alltid slår mig är hur mycket mer köpsugen man blir när man är inne på en bensinmack i Sverige. De andra höll med mig och vi shoppade lite till.
 
 
"Va satan va heje för tvättpulver", internt skämt som jag inte orkar förklara. Eller förklara kan jag, men man måste känna pappa för att förstå det roliga. 

 
 
Som ni ser på bilden så är det "kusinerna från landet" som varit i Sverige. Inga flashiga shoppingpåsar här inte.




Vi sa när vi gick ut från macken att "Guud va di måst ha havi leidon åv ås". Vi gick runt och pillade på allt, drack kaffe, sprang på wc, handlade och pillade lite till. Att vi sedan var trötta och ganska fnittriga gjorde oss säkert till de jobbigaste kunderna den dagen.


Här skulle jag ta en lyckad "familjebild". Jenny hann ta sin bild men när jag ställt upp mitt sällskap och instruerat dom vad de skulle säga (vi kör liksom inte med det klassiska "omelett" i vår familj. Det skrattar man ju inte åt. Fotografen ska själv hitta på ett internt familjeskämt som de fotograferade säger) utropades det "boarding" precis i fotograferings ögonblicket, och vi hade lite bråttom upp till "våra platser" så Pamela och Andreas var redan på språng. Ombyte förnöjer inte hos oss.



För er som inte vet så sker ombord- och landstigningen via bildäck i Umeå. Man får alltså lite testa på hur det känns att vara smugglad flykting.

Ombord konstaterade vi att "våra platser" var lediga och vi bänkade oss, i exakt samma sittordning som på ditresan. Det var nog mest en kul grej, jag tror att annan ordning hade funkat också. Hälften av oss var lediga följande dag så de bestämde snabbt att "tömma baren", eller i alla fall göra slut på alla lösa pengar. Vi samlade ihop en pott på bordet dit alla la sina lösa pengar, vi hade en fin hög med blandade euron och kronor. Allt detta lades i en liten Marimekko börs. Varje gång någon av oss handlade så betalade man ur börsen. Pengarna skulle räknas om efter varje inköp, det var Viktoria noga med. Bartendern kommenterade vid ett tillfälle att "det måste vara en stoppsam börs det där", inte undra på det när 4-5 olika personer kommer och handlar och alltid betalar ur samma börs. Andreas tyckte dock inte att det var riktigt manligt att stövla fram till bardisken med en randig Marimekko börs i högsta hugg, men han gjorde det i alla fall. För att skoja till det riktigt så tog jag fram en liknande randig Marimekko börs modell större, "nästa gång fyller vi den här" skämtade vi om. Och som om det inte räckte med det, vi flickor varvade upp när vi märkte att bartendern var rolig att skämta med så vi tog den stora börsen med oss och gick fram till disken med orden "nu böri vi handel ur hanje", bartendern log, men sa "näää". Jag undrade lite försiktigt om han trodde att han skulle ha en jobbig kassa att räkna i kväll, han menade att han nog skulle komma att ha det. Vi snackar minst 100 euro i mynt här, inte mynt som i 1 och 2€ utan mynt som i 5, 10 och 20 cent. 


Pengan!
Kungarna i baren, ensamma på tronen var vi i alla fall.

Harry väntade på oss i Vasa. Vi kunde konstatera att det varit en riktigt lyckad resa med många skratt och även lite "pärras" som hör till. Dessutom tog vi (jag) reda på att Harry inte skjutsat Jesus någonstans, det var det vi undrat över hela dagen.

Inga kommentarer: