Jag var ute på en helvetisk springrunda i dag. Det var varmt, jag var trött, benen var trötta (tredje långpass dagen i rad nu) med cirka två kilometer kvar ser jag en annan löpare komma mot. Jag noterar snabbt att den mötande löparen är Hasse som jag lärde känna i fjol då vi sprang i samma lag i Korsholmsstafetten.
Det ögonblick när vi möttes var så fint att jag blev nästan tårögd.
Vi utbytte en blick som sa "heje va nåo tungt he", Hasse skakade på huvudet och jag gjorde tummen upp.
Vi stannade aldrig av, vi yttrade aldrig några ord eller läten. Vi passerade på några sekunder men ändå hann jag känna en otrolig värme och energi. Just då var det bara vi två som förstod varandra. Det var ett vackert ögonblick.
Fylld av ny energi sprang jag hem.
Tänk att något så fjuttigt förtjänar ett eget blogginlägg. Ibland är det det lilla i det stora som gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar