Inspiration

Jag läser kanske ett 10-tal bloggar och inspireras på olika sätt av dem alla. För tillfället är det Hannah och Amanda och Hannah Norrena som ger mig mest inspiration i vardagen. Det visste ni väl, att man behöver ha någon att inspireras av. Härma tänker ni kanske, ordet härma har för mig en lite negativ klang. För mig betyder det att man inte har någon egen vilja eller förmåga, utan måste apa efter andra. Det är inte det jag menar med att inspireras av, även om det indirekt är att härma. För mig innebär att inspireras av någon eller något att man får ett tips eller en idé som man sen förverkligar på sitt eget sätt och sätter sin personliga prägel på. Det är att inspireras. 

Jag inspireras av Hannahs och Amandas företagsamhet, positiva livssyn och förmåga att på ett lättsamt sätt bjuda på sig själva för sina tittare/läsare/lyssnare. 

Hannah inspirerar mig för att hon är modig nog att tala öppet om svåra saker, ämnen som jag själv ofta anser vara för privat för bloggen.
Jag skulle kunna tänka mig att vara privat om syftet var att dela med mig av erfarenheter som kan vara till stöd och tröst för andra. Gränsen mellan att hänga ut sig och sitt liv och att dela med sig av sina erfarenheter är hårfin, ofta är det ganska subjektivt hur man uppfattar en blogg och dess skribent. Det jag tolkar på ett sätt kan av nästa läsare tolkas till något helt annat. Och faktum är ju att det skrivna ordet alltid väger mera och lämnar större avtryck än vad det talade ordet gör. 

Jag försöker hitta en balans mellan att dela med mig av min vardag, dokumentera min vardag för eget bruk och dela mina tankar och funderingar kring större ämnen i vardagen och livet. Det blir mycket dagboksformat mellan varven och det är egentligen synd för jag vet ju att man som bloggläsare inte enbart vill läsa om vad skribenten ätit till lunch (och se en bild på det, jag menar hur lätt är det att få till snygga matbilder egentligen), när och vad skribenten tränat och vilka kläder som ska bäras följande dag. Det blir ganska platt då, speciellt om man som de flesta gör förskönar verkligheten och utelämnar detaljer som inte är lämpade när du ska framhäva dig själv och presentera den bästa sidan av dig. 

Jag försöker att inte försköna min vardag, jag utelämnar så klart en hel del, både med respekt för mina medmänniskor, med hänsyn till mitt jobb och helt enkelt för att jag förstår att ni inte är intresserade av att veta hur råddigt det var i köket innan gästerna kom och hur mycket grus det är innanför min dörr just nu. Att försköna är ju nästan som att ljuga och det vore synnerligen opassande i en helt vanlig "här är mitt liv" blogg.