Jag ska berätta en historia om en låt för er. Den här låten skickade Jenny till mig för 2½ år sen. Jag lyssnade på den säkert 10 gånger på raken, om och om igen. Tårarna rann precis hela tiden. Jag plågade mig själv med den här låten under en lång tid, jag lyssnade på den om och om igen. Jag hade den som avslappningsmusik på vattengympan, jag lyssnade på den när jag sprang och varje gång började jag gråta. På riktigt, varje gång.
Jag testade mig själv för att se om jag kunde lyssna på låten utan att bli ledsen. Jag visste att när jag kunde lyssna på den utan att gråta hade jag sörjt färdigt. Den dagen kom aldrig och till slut gav jag upp. Jag slutade lyssna på den, för jag slutade ju aldrig bli ledsen.
En dag förra veckan bytte jag musik på min mp3-spelare, jag hade utan att jag visste om det råkat få med den här låten. Den började spela mitt i allt, min första reaktion vara att först hoppa över den, jag ville inte lyssna på den. Det kändes konstigt i hela kroppen, jag blev stel och underlig. Men jag lyssnade på den, jag sprang och lyssnade och grät inte en endaste tår. När musiken tystnade log jag för mig själv, jag kände mig inte det minsta ledsen. Trots min reaktion i början så kändes det så väldigt bra att äntligen lyssna och le.
Jag vet nog att det skulle ha hänt tidigare också, men jag har nästan haft bort låten glömd och inte lyssnat på den på säkert ett år. Nu kunde jag på riktigt sätta punkt för allt som varit. Jag har gjort det tidigare också, men nu kändes det definitivt.
Men jämmer vad fånigt tänker säkert en del. Jag kan också tycka att det är fånigt, men alla har vi våra fånigheter och det är väl det som gör oss charmiga och unika.
Jag har många fånigheter för mig, bland annat så far jag till fammos grav när jag är riktigt, riktigt ledsen. Annars också så klart, men speciellt då. Det ger trygghet och jag känner att hon ger mig stöd. Fast jag egentligen vet att hon är död och när man är död så är man död och då är det svart (hennes egna ord).
Jag kan inte dricka sista skvätten kaffe ur en kaffekopp, det måste alltid lämna lite. Jag kan inte ha korven ovanpå osten på smörgåsen för jag tycker att korv ser så äckligt ut, men jag äter gärna korv, hur går det ihop? Jag måste gå på höger sida, alltså "ytterst" om jag går eller springer med någon. Jag tankar inte (sällan) bilen före det visar att det är 10 km kvar, en liten sport jag har.
Det var kvällens utsvävning.
Hur är det annars då undrar ni säkert.
Jo tack, jag är trött och obalanserad men känner mig ändå klarare i tankarna än på länge.
Och som om det inte var tillräckligt med kaos i vardagen så är det megakaos på jobbet. Sista vecka i maj är ingen latmanstid för en lärare. Det blir både 12 och 15 timmars arbetsdagar resten av den här veckan. Skönt på sitt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar