Det låter präktigt och tråkigt men det är väldigt få saker jag ångrar i mitt liv. Inte för att det inte skulle ha hänt både det ena och det andra, jag tycker nog att jag ändå levt ett hyfsat spännande liv hittills och verkligen tagit vara på chanserna. Men jag är sån som person, jag ångrar inte, ältar inte det som skett (visst ältar jag, men det är mera aktuella saker som det ska röras och föras i) och jag tänker sällan på det som varit. Jag tycker själv att jag är bra på att lämna det som hänt. Så klart finns det undantag här också. Och det kanske är dessa undantag jag ångrar. Jag ångrar att det fanns en tid då jag tillät mig själv må så dåligt som jag gjorde. Då jag inte värdesatte mig själv, nästan misshandlade min egen person och personlighet. Det jag ångrar mest är att människor i min omgivning som inte gjort det minsta fel, tvärtom så gjorde de allt rätt man kunde göra drabbades så hårt av min sorg.
Det som gör att jag inte har ångest för det jag inte gjort eller gjort men gjort fel beror nog till största delen på min ångest över att ångra mig när det är för sent. Därför försöker jag se till att det aldrig kommer att hända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar