Det skulle bli en trevlig cider-på-Strampen-med-Monika-kväll i går. Nu blev det något helt annat. Jag är i alla fall otroligt tacksam för att jag har dig i mitt liv Monika. Du är godheten själv, på riktigt. Tack för i går. Jag hoppas att jag finns där för dig när du behöver mig, när som helst gumman, det vet du.
Den här dagen har gått så snabbt så jag vet inte vad.. Mitt i allt fick jag främmande och så blev det kväll, typ. Natten blev ingen natt utan ett slags halvvaket tillstånd där sömnen fanns någonstans men annat tog över när jag väl skulle somna. Konstigt nog så känner jag mig inte trött, eller så är det precis det jag är.
Jag fick höra något fint i dag, jag fick höra att jag är så bra på att njuta av livet och ta tillvara på tiden. Det var fint och det var stort. Det är nämligen det jag strävar efter men ofta tycker att jag misslyckas med. Någonstans mitt i alla bedrövelser för kanske 1½ år sen bestämde jag mig för att det får vara nog med detta slöseri på livet. Livet är kort och dagar som gått kommer aldrig igen. Vi kan inte göra saker ogjorda men vi har möjlighet att påverka vår framtid, så tänker jag. Jag ångrar aldrig något jag gjort (klart att jag ångrar mitt beteende ibland, men jag försöker behandla människor som jag själv vill bli behandlad, det är en bra regel) och jag försöker se till att det jag vill uppnå blir verklighet. Ibland med större insats än jag mäktar med, men satsar man inget så vinner man heller inget.
Jag är ganska konstig. Jag är väldigt mycket ensam, trots att jag hatar det mellan varven så väljer jag det lika ofta. Eller väljer och väljer, det beror väl på hur man ser det, men jag skulle inte behöva sitta ensam här i kväll om jag absolut inte skulle vilja det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar