15 km + 2 gånger över bron får vara en godkänd start på en avdankad löparkarriär. Det var inte vilket söndagslänk väder som helst heller, det var storm och hårt slit från början till slut. Nå ja, avdankad tänker ni, hon sprang ju i förra veckan. Ja, det kanske jag gjorde, men det känns som en evighet sen jag sprang sist. Jag har inte haft lust helt enkelt.
Idag fick jag uträttat en hel del på jobbet. Det tar sig med andra ord. Jag måste erkänna att jag trivs hemskt bra som pappersvändare, tror nog att jag ska bli någon form av byråkrat i min nästa karriär. Vid 11 fick jag sällskap, trevligt att kunna ta en pratpaus ibland, med mig hem fick jag dessutom blommor.
Jag gjorde något så ovanligt som att tänka i dag på min länk, jag brukar försöka undvika att tänka så mycket, men i dag malde det på. Det är mycket att fundera på, det är nya sorger och gamla bedrövelser i en salig röra. Jag känner maktlöshet och frustration, samtidigt som jag känner stor glädje och en obeskrivlig tacksamhet. Jag har fått så mycket kärlek och godhet, jag har gett så mycket kärlek och godhet jag orkat, men ibland räcker inte det och det är det som gör livet så grymt orättvist.
Jag känner mig dum som inte är nöjd med det jag har, eller egentligen så är jag det, jag är nöjd med mitt liv, det måste jag ju vara för det är ju jag själv som är ansvarig för det. Det som inte är bra har man möjlighet att ändra på. Men, det händer saker som man inte alltid har makt över, och när det händer så måste man få vara ledsen och besviken. Hur gärna jag än vill så är jag inte allsmäktig.
Nu blev det här väldigt personligt och snudd på privat, men som ni vet så är jag en person som inte döljer eller hymlar med något. Jag har inte förstått det där med att vara hemlighetsfull och svår, på gott och ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar