Jag deltog i ett samtal i går före jag skulle sova. Som vanligt kom vi in på livets orättvisor, hur olika vi människor funkar, vad som styr våra val och framför allt för vems skull vi lever och hur vi påverkar våra egna liv.
Jag tycker själv att jag är ganska bra på att göra aktiva val i mitt liv. Jag har (efter att ha mått dåligt i flera år) insett att DET HÄR ÄR MITT LIV och det är min skyldighet gentemot mig själv att göra det så bra som möjligt. Det är mitt liv och det blir en dag kortare för varje dag som går, varje dag jag slösar bort på oviktigheter är en av de dagar jag är så rädd för att ångra sen när det blir dags att summera livet*. Det finns på riktigt inget (förutom hundar) som skrämmer mig mer än rädslan för att komma till den punkt då det är för sent. Då det inte längre går att välja utan då tiden har fått bestämma, då det helt enkelt är för sent.
Som vi konstaterade med Macki här om dagen, för att vinna måste man våga. För att våga krävs så klart mod, det är en chanstagning man måste göra. En risk.
Men, hur man än spelar så brukar det bli bra i slutändan, vägen kanske inte går spikrakt, men varje chanstagning innebär möjlighet till förbättring. Jag tror lite att vi människor har en inbyggd instinkt, om du ens tänker tanken (okej kanske inte bara en gång, men om det är en relativt återkommande tanke) så ska du. Då innebär det att tanken leder till en förändring åt det positiva hållet.
Har du av någon händelse kommit att tänka på något som du inte kan släppa så testa på. Jag tror att det är så vårt undermedvetna, Gud, andarna eller vem som nu bestämmer vårt öde fungerar.
Konklusionen är:
Ta vara på ditt liv, ingen annan gör det åt dig, lev medan du kan så behöver du inte ångra dig när du inte kan.
*ja jag vet, man kan dö kall och fall också.
Och nej, jag är inte så här jävla präktig jämt. Jag har mina svartaste skitdagar jag också!
Jag fick frågan när blir du arg och hur blir du när du blir arg? i går. Det har jag lämnat att fundera på. Jag blir sällan arg på människor, speciellt på människor som är nära mig.
Jag kan bli fruktansvärt arg på orättvisor, speciellt om jag känner mig orättvist- eller felbehandlad. Men, jag är ingen millimeter människa som tycker att det är orättvist om du får 5 äpplen och jag bara 4. Det är mera abstrakta orättvisor jag blir arg på.
Och så klart dagar när alla motgångar kommer samtidigt, ni vet dagar när man inte har något att ta på sig, mjölken till kaffet är slut, det är stressigt på jobbet, vädret är skit, fiskbiffar till lunch, bilen har konstigheter för sig eller någon lampa börjar lysa, man får 5 räkningar på posten, och allt är bara skit. Då surar jag, morrar och fräser och har mig.
Jag är däremot tacksam att bli sams med, jag är hemskt dålig på att sura länge och extremt lättflirtad.
Jag tycker överlag att livet är för kort och för värdefullt för att slösas bort på att vara osams.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar